Nationella landsbygdsnätverket och Europeiska jordbruksfonden gör ett inlägg i debatten om kommunal översiktlig planering. Lite fint tycker jag. Det finns värden som stadsfolk inte känner till, eller på sin höjd tror endast existerar på sommar- och sportloven.

Det sista året har jag haft någon sorts politisk kris. Den är nog inte ens över än. Sånt går ju inte smärtfritt och jag vet knappt vad jag tror på längre. Det blir ännu svårare när jag börjar fundera i banor kring demokrati och min profession, vilket lär märkas i kaoset nedan.

Först blev jag glad när jag läste om projektet Urban Typhoon i Dehli där man har bedrivit gerillaplanering, eller så mycket planering kanske det inte är som gerrilautsmyckning. Vid närmre eftertanke så kom jag fram till att detta snarare är motsatsen till planering. Man har tagit staden i anspråk utan att ta någon egentlig hänsyn till något och det har heller inte gått undan okritiserat. Situationen i Dehli är annorlunda än något man kan finna i Sverige såklart och om inget görs från officiellt håll så får man ta tag i det. Civil olydnad helt enkelt. Civil olydnad är en demokratiskt rättighet och skyldighet.

Detta fick mig osökt att tänka på en par jag besökt för några år sedan i Berlin, där man helt enkelt låtit en gammal bangård växa igen och tagit den i anspråk som park. Jag googlade lite och kom över en film och artikel från CNN.

Det visar sig att det finns andra projekt som kan liknas vid någon typ av gerillaplanering i Berlin. När flygplatsen Tempelhof lades ner 2008 så öppnade man den som en enorm park mitt i Berlin. Enorma ytor att cykla och skejta på. Området har lämnats orört och spontana installationer och byggnationer har börjat uppstå.

Samma fråga poppade upp igen. Är gerillaplanering ens planering? Är det inte bara en återgång till situationen innan planering? När alla gjorde som de ville. Är avsaknaden av officiell planering skäl nog att ta saker i egna händer? Berlinarna lever inte i samma misär som de fattiga i Dehli. Gerillaplanteringar som varit så populärt de senaste åren är ju liksom fortfarande planteringar, men är gerillaplanering verkligen planering?

Jag tror jag kommer få anledning att återkomma till både gerillaplanering och demokratiska funderingar kring planering framöver.

Den finske arkitekten Tuomas Toivonen rappar om stadsplanering. Dagens mest udda syn och då har jag ändå sett en skottkärra utklädd till julgran idag.

Stadsplaneringen växte fram eftersom det uppstår kaos när massa folk börjar uppehålla sig på samma geografiska plats. Det behövdes regler och styras med en stark hand för att reda upp rent farliga aspekter så som brandrisk och hygien. Efter den värsta oredan var utklarad i städerna tog planeringen andra former. En av strömningarna som susat förbi under historiens gång var att man som planerare och arkitekt skulle leva ute bland folket och representera dem mot den stora staden. Verka där man lever så att säga. Vi lever i en tid där det känns som vissa stadsdelar glöms bort, planeringen styrs hårt av ekonomiska intressenter. De glömda stadsdelarna går tillbaka mot något som liknar det stadium som skapade planeringen. Det är då man i L.A. startar ett planerargymnasium i stadens östra delar som är hårt nergångna och till största delen befolkas av minoritetsfolkgrupper.

I Sverige planerar vi (åtminstone i teorin) genom att lyssna in så mycket som möjligt hos befolkningen för att få in all deras kunskap. Kommunikativ planering (som tydligen Wikipedia inte har någon artikel om…) var ett populärt uttryck på skolan. Planeraren som informationsinsamlare. Information som sen ska kombineras med all vår baskunskap och resultera i det bästa planförslaget. Detta kändes intressant ur två synpunkter: 1) Planeringens förmåga att anpassa sig efter samhällets behov 2) Hur lång tid tar det innan vi behöver återgå till behöva jobba och bo och representera de som inte kan representera sig själva här i vissa stadsdelar i Sverige?

Och så blev det höst. En härlig helg med en mörk regndag fylld av inomhuspyssel och en solig utedag med geocaching och lite fotografering. En mysig doft av brända löv låg i luften under morgonen på berget.

Det är en skön tid att vara ute och promenera med kameran. Sommardagarna vävs samman med höst, årstiderna går in och ut ur varandra. Det bästa av båda världarna. Både sommarens fjärilar är framme och i undervegetationen där solen letar sig ner tittar höstens svampar fram. Den trötta sländan vittnar dock om vart tiden är på väg. Om några månader ligger dessa platser under snö.